Binary thoughts are not parallel

Såg filmen Serenity ikväll. Har sett den förut, insåg jag, men den var rätt underhållande ändå för jag hade glömt nästan allt. Filmen slutar med att en person säger en sak: “Första regeln för piloter är kärlek: kärlek är det som får skeppet att flyga när det borde ge upp, kärlek talar om för dig när något går sönder utan att instrumenten visar nåt”… osv.

Det fick mig att fundera lite. Asiatiska samhället handlar mycket om konsumtion. Köp en billig skjorta, det gör inget om den går sönder, för du har råd att köpa en till. Västerländska samhällen handlar mer om kvalitet. Köp den dyraste skjortan, för den håller så länge att du inte behöver köpa nån annan. Men det innebär också att man tar hand om sina saker på ett annat sätt. Om en dyr sak går sönder så lagar man den. Man får passion för sina saker. Eller kärlek, som han i filmen sa.

Men jag funderade på vad som är bättre. Passion för saker, eller likgiltighet för saker. Asiater verkar mer ha passion för livsstil, vilket innebär att de vill ha senaste tekniken osv, men det är för att de vill visa upp vilken livsstil de har, inte för att de älskar tekniken i sig på samma sätt som en västerlänning gör. En västerlänning älskar sin nya dator, och uppgraderar den, och kör systemunderhåll, för att han har en passion för saken, inte för att saken ger honom en social status.

I slutändan tror jag det handlar om att västerlänningar är jag-fokuserade, medan asiater är grupp-fokuserade. Eftersom jag är västerlänning så känns det mer rätt att vara jag-fokuserad. Men av någon anledning skulle jag vilja ha ett större grupp-fokus. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker, eller för att jag vill ha nån särskilt social status, eller visa upp min livsstil. Jag är inte ute efter att tillhöra nån särskild grupp. Mitt fokus är på mig själv, och vad jag vill. Jag bryr mig inte om vad någon grupp vill. Men jag ser ändå nåt slags värde av att fokusera mer på gruppen, vilket jag inte riktigt har kommit fram till vad det grundar sig på.